En månad för tidsoptimister!
Har jobbat i fem dagar, ja och? Det brukar väl kunna gå hur bra som helst. I höstas jobbade jag 11 dagar i streck utan att jag klagade. Nu är jag fri idag då, sen är det sex dagar till. Vet inte hur jag ska orka, men det ska väl gå bra antar jag. Orka gör jag väl, för när jag väl är där så är det ju okej. Men den senaste veckan gick ju så långsamt. Trodde ett tag att det gått två veckor, när det egentligen bara gått en. Och ska denna vecka gå lika långsamt så kommer jag hinna dö på kuppen. Bara idag har ju varit rena pärsen, trots att jag gick upp klockan elva. Det är dags att sova nu känns det som, men klockan är bara kvart över åtta. Hur ska det här gå, det är frågan.
Var och tränade idag. Gick dit, var halt som attans första biten, men sen när man väl kom på gångvägen så var det hur lugnt som helst. Var rätt så skönt att gå, även om man inte riktigt ville komma fram. Svårt att förklara känslan, för jag ville inte hem heller. Även om jag hade haft en anledning, glömde ta mina mediciner, så jag kunde vänt och stannat hemma. Men det gjorde jag inte. jag sköt på hela skiten istället. Jag kom till Trento och började smått träna på crosstrainern, men efter 10 minuter så orkade jag inte, gick vidare till styrka, men gjorde inte det heller så som man skulle. Kanske rastlös är rätt ord! För på ryggrupptimmen som jag annars tycker är bra och rätt skoj så orkade jag inte. Det tog så lång tid med allt. Så jag gjorde bara hälften och väntade in resten. Precis som om det skulle göra att tiden gick fortare. Men timmen tog slut och hem kom jag. Och ja.... tiden har bara sega sig fram. Inte ens när jag diskar gick tiden fort. Tror nästan jag skulle hinna diska allt jag har i skåpen och ändå hinna laga mat, chatta och skriva här innan B kommer hem kvart över nio. Suck! Jag hoppas att tiden kan gå lite fortare. Behöver inte gå lika raskt som det gjorde i januari...men lite fortare än vad det gör nu. Tar aldrig februari slut? Det har ju gått fyra veckor redan.... eller nej. Men det är ju ändå årets kortaste månad men årets känns som den längsta månaden någonsin. Det är verkligen en månad för tidsoptimister.
Mediciner...kan jag då tala om är för urinvägsinfektion eller blåskatarr som det också heter. Trevligt värre! Och medicinkartan tar aldrig slut. Suck!
Var och tränade idag. Gick dit, var halt som attans första biten, men sen när man väl kom på gångvägen så var det hur lugnt som helst. Var rätt så skönt att gå, även om man inte riktigt ville komma fram. Svårt att förklara känslan, för jag ville inte hem heller. Även om jag hade haft en anledning, glömde ta mina mediciner, så jag kunde vänt och stannat hemma. Men det gjorde jag inte. jag sköt på hela skiten istället. Jag kom till Trento och började smått träna på crosstrainern, men efter 10 minuter så orkade jag inte, gick vidare till styrka, men gjorde inte det heller så som man skulle. Kanske rastlös är rätt ord! För på ryggrupptimmen som jag annars tycker är bra och rätt skoj så orkade jag inte. Det tog så lång tid med allt. Så jag gjorde bara hälften och väntade in resten. Precis som om det skulle göra att tiden gick fortare. Men timmen tog slut och hem kom jag. Och ja.... tiden har bara sega sig fram. Inte ens när jag diskar gick tiden fort. Tror nästan jag skulle hinna diska allt jag har i skåpen och ändå hinna laga mat, chatta och skriva här innan B kommer hem kvart över nio. Suck! Jag hoppas att tiden kan gå lite fortare. Behöver inte gå lika raskt som det gjorde i januari...men lite fortare än vad det gör nu. Tar aldrig februari slut? Det har ju gått fyra veckor redan.... eller nej. Men det är ju ändå årets kortaste månad men årets känns som den längsta månaden någonsin. Det är verkligen en månad för tidsoptimister.
Mediciner...kan jag då tala om är för urinvägsinfektion eller blåskatarr som det också heter. Trevligt värre! Och medicinkartan tar aldrig slut. Suck!
Kommentarer
Trackback