Annas egna blogg

Ja... kanske jag skulle sluta klaga. För jag har verkligen mannen i mitt liv, i mitt liv. Men jag vill så gärna lite mera. Snart är det två år sedan vi började prata. Snart är det 1,5 år sedan vi blev tillsammans. Snart är det väldigt länge sen jag blev kär, i någon som jag aldrig hade träffat, i någon som jag bara att pratat om allt med. Verkligen öppnat mig och sagt det som verkligen var i mina tankar. Kanske kan hända folk tycker det är lätt när man sitter vid datorn och bara pratar genom msn. Men inte för mig. Vaddå, det spelar väl ingen roll vad man kommuniserar i, det är väl lika ändå. Det enda skillnaden var ju att jag inte behövde oroa mig för hur jag såg ut. Ibland skrev jag något och sedan gick jag iväg och gjorde något annat för jag inte vågade sitta kvar och se om jag fick svar, eller vad svaret skulle bli. Usch...det var en hemsk och underbar tid.

Sen krossades den som när man försiktigt släpper en julgranskula i glas från taket. Han berättade att han var mera intresserad i en annan och att vi skulle träffas som bara vänner. Jo, tjena! Jag stannade hemma den träffen. Och tankarna vandrade vidare i hämd, ljuva hämd. Men det gick över fort, hämdkänslorna. Mesiga lilla Anna var för snäll och plågade sig och fortsatte att prata med stöveln. Och gick med på att träffas vid ett senare tillfälle och visste inte vad hon skulle tycka eller tänka. Han ville träffas flera gånger. Vad göra... han var den som förstod mig så väl, den som jag kunde prata om allt med. Den som krossat mitt hjärta för en annan (som inte passade när det väl kom till kritan). Jag ville så gärna smida onda planer, fånga honom på kroken och sen bara, nej jag vill inte längre. Har hittat en annan. Men kunde jag det? Jag är för snäll, jag är för mesig. Men det tog lång tid innan jag öppnade mig ordentligt. Höll nästan på att förlora honom en gång till bara för det. Men å andra sidan, hade han inte krossat hjärtat den gången så hade jag nog inte varit så försiktig. Men den dära tjejen... henne vill jag fortfarande bara radera. Även om jag inte längre tycker att hon är så söt (som jag tyckte när jag såg en bild på henne i hans mobil). Ibland så dyker den dära känslan upp att han bara kan lämna mig när som helst för att han hittat något bättre.
Han har krossat mitt hjärta igen och jag trodde jag skulle gå sönder. Men vi pratade länge den natten. Och nu vet jag att den andra gången inte riktigt var meningen från hans sida. Men jag förlät honom då, och tillsammans blev vi igen och flyttade ihop. Och än lever vi tillsammans. En själ i två kroppar. Vi kompleterar varandra så himla bra.

Ja, jag får väl klaga. Men det där var då och vi lever i nuet. Vi har haft två tuffa år men ändå står vi här förenade som aldrig förr. Men jag vill ha mera. Jag vill mer, och han vill vänta. Senare, om många år, det kommer... är väl några ord som han använder. Jag vet att det var då, men jag kan omöjligt glömma. Jag vet så väl att han älskar mig men han sa det då med, förut. Då, han krossade mitt hjärta för andra gången. Ja, jag vet. Det var då! Och nu är nu. Men jag vill mera.