Annas egna blogg

Det är väl ändå bättre att låta ormen dö och försöka rädda hunden.

Så har man kanske inte missat sin chans ändå. Kent ska ju spela i sommar med läste jag här. Och de aktuella datumen för mig är:
27/6 Borlänge, Peace & Love,
4/7 Arvika, Arvikafestiavlen,
25/7 Göteborg, Slottskogsvallen,
31/7 Östersund, Storsjöyran.
Ja... man vet inte. Får väl kolla i kalendern och se vad som passar bäst. För Borlänge skulle ju passa bäst i egenskap av plats, men jag åker förmodlingen tillbaka helgen innan. Arvika är rätt så nära, men åka fram och tillbaka på samma dag? Göteborg är väl det ultimala stället för mig skulle jag tro. Men om vi ändå är i Östersund då så skulle ju det passa bäst. Ja, eller så stannar man hemma. Men åh jag vill ju så gärna så jag ska nog planera in en av datumen. Ska höra med B vad han vill. Och sen se vad det kostar.

Ikväll ska man då jobba långpass. Det blir väl inte så där hundra procent roligt. Men man får ju pengar, och det är roligt. Få se vem jag arbetar med, blir nog med en som jag inte gillar så där jätte mycket, men har å andra sidan inte arbetat med henne så mycket heller. Jaja... vi får väl se vad som sker. Idag är i alla fall första dagen på min sexdagarsvecka. Får hoppas den går smärtfritt och att det blir måndag snart.

Har jobbat i fem dagar, ja och? Det brukar väl kunna gå hur bra som helst. I höstas jobbade jag 11 dagar i streck utan att jag klagade. Nu är jag fri idag då, sen är det sex dagar till. Vet inte hur jag ska orka, men det ska väl gå bra antar jag. Orka gör jag väl, för när jag väl är där så är det ju okej. Men den senaste veckan gick ju så långsamt. Trodde ett tag att det gått två veckor, när det egentligen bara gått en. Och ska denna vecka gå lika långsamt så kommer jag hinna dö på kuppen. Bara idag har ju varit rena pärsen, trots att jag gick upp klockan elva. Det är dags att sova nu känns det som, men klockan är bara kvart över åtta. Hur ska det här gå, det är frågan.

Var och tränade idag. Gick dit, var halt som attans första biten, men sen när man väl kom på gångvägen så var det hur lugnt som helst. Var rätt så skönt att gå, även om man inte riktigt ville komma fram. Svårt att förklara känslan, för jag ville inte hem heller. Även om jag hade haft en anledning, glömde ta mina mediciner, så jag kunde vänt och stannat hemma. Men det gjorde jag inte. jag sköt på hela skiten istället. Jag kom till Trento och började smått träna på crosstrainern, men efter 10 minuter så orkade jag inte, gick vidare till styrka, men gjorde inte det heller så som man skulle. Kanske rastlös är rätt ord! För på ryggrupptimmen som jag annars tycker är bra och rätt skoj så orkade jag inte. Det tog så lång tid med allt. Så jag gjorde bara hälften och väntade in resten. Precis som om det skulle göra att tiden gick fortare. Men timmen tog slut och hem kom jag. Och ja.... tiden har bara sega sig fram. Inte ens när jag diskar gick tiden fort. Tror nästan jag skulle hinna diska allt jag har i skåpen och ändå hinna laga mat, chatta och skriva här innan B kommer hem kvart över nio. Suck! Jag hoppas att tiden kan gå lite fortare. Behöver inte gå lika raskt som det gjorde i januari...men lite fortare än vad det gör nu. Tar aldrig februari slut? Det har ju gått fyra veckor redan.... eller nej. Men det är ju ändå årets kortaste månad men årets känns som den längsta månaden någonsin. Det är verkligen en månad för tidsoptimister.

Mediciner...kan jag då tala om är för urinvägsinfektion eller blåskatarr som det också heter. Trevligt värre! Och medicinkartan tar aldrig slut. Suck!

Att vuxna bantar är en sak, men att låta det gå ut över barnen, det är en annan. Det är frunktansvärt. Inte nog med att vuxna och ungdomar svälter sig för att nå den "perfekta" kroppen, nu har även detta gått ännu längre ner till våra barn. Jag skriver våra, för det är samhällets ansvar också. Hur kommer det sig att ett barn får tankarna på att vilja bli smalare? Jag kan tänka mig flera anledningar, föräldrar, kompis, kompisars föräldrar, lärare, klasskamrater, skolkamrater, tidningar, tv, anonser med mera. Finns det inget stopp på det? Nog för att det kanske finns barn som behöver gå ner i vikt, för det finns faktist överviktiga barn. MEN det är inget som barnen ska behöva tänka på. Det är och förblir föräldrarnas ansvar. Är barnet 9 år så ska hen inte behöva tänka på att gå ner i vikt, föräldrarna ska laga näringsriktig mat, hålla igen måltiderna och uppmuntra till aktivitet i form av rörelse. Man kan inte som förälder säga att det är upp till barnet. Vilket ansvar har föräldrarna då? Inget? Och om så är fallet, om det bara är jag som tycker fel och har fått helt fel uppfattning om en förälders skyldigheter. Hur är det då med de barn som är normala och vill bli smalare. Ska de få det, för det är upp till barnen. Ska föräldern sitta och titta på medans barnen svälter sig till döds? Nä, vet ni vad. Det finns mycket som föräldrar kan göra. Även om barnen säger att de hatar dem eller inte alls gillar det, så är det så det måste vara. För innerst inne handlar det inte om att få kärlek från sitt barn utan att ge barnet sin kärlek. Som föräldrar har man bara skyldigheter i förhållande till barnen.

Men vad ska man göra då om man mot all förmodan har ett barn som vill gå ner i vikt, och inte alls behöver det? Det får man några råd om här. Det jag tror är a och o i det hela är att prata. Det är människor det handlar om, och med rätt stöd så klarar alla av det. Och det finns faktiskt hjälp för föräldrar att få också, både hjälp och stöd. Det är inte fy skam att be om hjälp. Ingen klarar allt, men tillsammans är vi starka!

Och nej, jag är inte förälder än, så jag kanske bara har fantasier om hur det ska vara. Men jag tycker mina fantasier är bra fantasier, och skulle de fela, ja... då finns det hjälp att få som sagt. Jag brinner för barnen i samhället. Oavsett om det gäller det här med kroppsidealet eller om det är barn till dysfunktionella familjer eller barn med andra problem. Till sist så önskar jag att mina barn aldrig någonsin kommer uppleva något sådant.