Annas egna blogg

Att vuxna bantar är en sak, men att låta det gå ut över barnen, det är en annan. Det är frunktansvärt. Inte nog med att vuxna och ungdomar svälter sig för att nå den "perfekta" kroppen, nu har även detta gått ännu längre ner till våra barn. Jag skriver våra, för det är samhällets ansvar också. Hur kommer det sig att ett barn får tankarna på att vilja bli smalare? Jag kan tänka mig flera anledningar, föräldrar, kompis, kompisars föräldrar, lärare, klasskamrater, skolkamrater, tidningar, tv, anonser med mera. Finns det inget stopp på det? Nog för att det kanske finns barn som behöver gå ner i vikt, för det finns faktist överviktiga barn. MEN det är inget som barnen ska behöva tänka på. Det är och förblir föräldrarnas ansvar. Är barnet 9 år så ska hen inte behöva tänka på att gå ner i vikt, föräldrarna ska laga näringsriktig mat, hålla igen måltiderna och uppmuntra till aktivitet i form av rörelse. Man kan inte som förälder säga att det är upp till barnet. Vilket ansvar har föräldrarna då? Inget? Och om så är fallet, om det bara är jag som tycker fel och har fått helt fel uppfattning om en förälders skyldigheter. Hur är det då med de barn som är normala och vill bli smalare. Ska de få det, för det är upp till barnen. Ska föräldern sitta och titta på medans barnen svälter sig till döds? Nä, vet ni vad. Det finns mycket som föräldrar kan göra. Även om barnen säger att de hatar dem eller inte alls gillar det, så är det så det måste vara. För innerst inne handlar det inte om att få kärlek från sitt barn utan att ge barnet sin kärlek. Som föräldrar har man bara skyldigheter i förhållande till barnen.

Men vad ska man göra då om man mot all förmodan har ett barn som vill gå ner i vikt, och inte alls behöver det? Det får man några råd om här. Det jag tror är a och o i det hela är att prata. Det är människor det handlar om, och med rätt stöd så klarar alla av det. Och det finns faktiskt hjälp för föräldrar att få också, både hjälp och stöd. Det är inte fy skam att be om hjälp. Ingen klarar allt, men tillsammans är vi starka!

Och nej, jag är inte förälder än, så jag kanske bara har fantasier om hur det ska vara. Men jag tycker mina fantasier är bra fantasier, och skulle de fela, ja... då finns det hjälp att få som sagt. Jag brinner för barnen i samhället. Oavsett om det gäller det här med kroppsidealet eller om det är barn till dysfunktionella familjer eller barn med andra problem. Till sist så önskar jag att mina barn aldrig någonsin kommer uppleva något sådant.